9/1-08
Jag ser en pojkes liv levas genom en bok. Jag ser samma favoritdrog, samma självdestruktiva handlingar, depressioner, självmordstankar, samma favortisätt att begå självmord på.
Jag ser droger i skolan, jag ser en pojke som skriker efter hjälp.
Attentionwhore
Det är vad du kallas, du som väljer att inte dölja ditt mående, men alla människor klarar inte av att hantera sådana saker.
Jag är en sådan människa
Mitt liv rasar samman, bit för bit.
Kevins självmord, konserten, skolan, behandlingshemmet, familjen, depressionerna, det självdestruktiva beteéndet, önskningar om att dö.
Jag klarar inte så mycket mer
Jag såg Kevin idag igen, jag såg honom i snön, han stod där och såg på mig. Jag stannade och såg rakt fram, såg små människor borta vid skolan - vanliga människor, människor som aldrig känt Kevin eller ens hört talas om hans namn.
De lever medans Kevin inte längre gör det.
Är det verkligen rättvist? Ska en hel värld kunna ignorera Kevins död? Precis som de gjort med hans liv?
Bye bye Kev, du lever inte längre hos oss rent fysiskt, men du lever faktiskt hos mig psykiskt.
Jag är så hemskt trött på att få höra att det inte alls är mitt fel, att det aldrig varit det.
Jag vet själv hur det ligger till, jag vet själv att det var mitt fel. Och jag behöver komma bort härifrån, hela behandlingshemmet påminner om dig, Kev. Utanför där jag fick smset utav Cassie, i köket där han ringde, vardagsrummet då han berättade att du inte längre lever, datorn där vi möttes många mil ifrån varandra.
Gosh, Kev. Jag förstår inte hur en människa verkligen kan etsa sig fast så mycket hos en annan på så kort tid som du gjort hos mig. Jag kan inte sluta tänka på dig, och när jag gör det får jag skuldkänslor för att jag glömt bort dig, om så bara för en kort sekund. Jag skrattar och skäms över att jag fortfarande kan skratta. Jag ljuger människor upp i ansiktet och berättar att allt faktiskt är bra med mig, men Kev, det är det inte. det är verkligen inte det längre, på grund utav dig. Det är du som får mig att må såhär, som en hämnd för att jag i hemlighet tog ditt liv. Jag önskar att jag fick röra vid dig, om så bara för en sekund. Då skulle jag viska i ditt öra att du är så mycket mer än vad alla andra människor ser, du är så mycket mer än du själv tror. För sanningsenligt så var du mycket Kevin, du var mycket för världen och så är det fortfarande, i mitt hjärta och i mitt liv. Det är där du lever nu, nu när ingen annan verkar bry sig.
Caspian verkar inte förstå varför jag tänker så mycket på dig, men hur ska man kunna förklara i ord att du fångade mig genom ord, elaka ord, snälla ord, förstående ord, hånfulla ord, sarkastiska ord - alla ord som kommit från dig är speciella, just för att de kommit just från dig.
Jag vill kunna prata om dig med någon, men det känns inte som om någon skulle kunna förstå mig, ingen kurator eller psykolog skulle någonsin kunna förstå det liv du levde, berättat genom en annan människas mun med en annan människas ord. Det är inte rätt sätt, du blir inte du genom mina ord, du blir en minnesbild utav det jag mindes utav dig, men allt det andra då? Allt som jag inte vet, det kan ju inte jag berätta, det finns inte i min värld.
Men det jag minns utav dig, är saker jag vill minnas, både det dåliga och det bra. Och Kev, gosh vad jag känner att jag skulle behöva ta anti-depp eller något liknande just nu. Det här känns verkligen inte hållbart, du är inte hållbar såhär. Jag önskar att jag bara kunde glömma dig och gå vidare, men det kan jag faktiskt inte, inte just nu iallafall. Men du får mig att sjunka så lågt som jag inte varit på många år, det känns främmande och nytt, ingenting som jag längtat tillbaka till.
Förlåt Kev, men det här har bara blivit så fel
Allt har blivit så fel
Men ändå kan jag inte släppa tankarna och minnena utav dig,
som en människa, en bra sådan
fredag 1 februari 2008
torsdag 31 januari 2008
Fångad i en mardröm
6/1-08
Jag känner en ständig rädsla mot att somna, i sömnen är jag hjälplös och i drömmarna är du överallt. Allt blir till mardrömmar, jag som mördare, såsom jag dödade dig. Jag dödar människor tills jag ser den människa som jag i hemlighet håller kär, han är döende samtidigt som han är mer levande än någonsin. När jag ser efter närmare ser jag att det inte längre är han, han är plötsligt din visningsbild på msn, sen ser jag ingenting annat än dig och du verkar hata mig för det jag gjort emot dig. Du har fått mig att tänka mer än någonsin, inte ens marias famn är helt säker längre, inte ens Maria och Winny tillsammans. När de sover lugnt och jag försöker fokusera på vad jag håller på med ser jag dig hela tiden, eller så avbryts min fokus absurt och du tar över mina tankar, hela mig. Du skrämmer mig Kevin, du skrämmer mig hela tiden. Du får mig att önska att det var jag istället för du, för det känns nästan mer "rätt" ifall det hade varit jag och inte du. Du var inte sådan, jag tror inte det, iallafall inte utav det utav dig som du visade för mig.
Men nu känns det som att jag inte klarar av det längre, det känns som att det är jag som måste dö, för att hitta dig och veta säkert om det verkligen var mitt fel. För det är en fråga som ingen kan svara på, ingen annan än du, vilket är den enda människan som inte går att fråga. Jag är trött på att alla ringer, på att alla försöker fråga mig diskret hur jag mår, men det fungerar inte så. Jag ser igenom dem direkt, ingen bryr sig egentligen, de vill bara inte leva med vetskapen om att en utav deras vänner eller någon de vetat vem det var, tagit sitt liv. Men det är precis vad jag vill just nu Kev, det är precis det. Och ska jag vara ärlig? Ingenting betyder någonting längre, jag orkar inte med någonting och ingenting känns längre viktigt. Den bok jag planerat att skriva om mig själv, den skulle säkert bli publicerad på grund utav min tragiska bakrund. Men vet du? Jag kan inte skriva en bok om mig själv utan att ha med dig, det känns dumt, men du betyder faktiskt någonting väldigt mycket för mig. Du är ju Kevin, killen fylld utav förakt och hat emot världen. Du är Kevin, han som aldrig ville vara en människa.
Förlåt att jag hatade.
Jag var inte sån.
Förlåt.
Jag vet att du inte var sådan, jag vet det och det visste jag tillochmed innan du dog, men saken är den att jag faktiskt känner avsky förmig själv för att jag gjort såhär mot dig. Jag fick dig att visa sig mänsklig, det sista som du ville vara. Det var mitt fel och jag vet om det.
Caspian säger att det inte var mitt fel, men samtidigt håller han med om att du troligtvis gjorde det för att du tillslut visat dig vara mänsklig. Förlåt än en gång, Kev, förlåt för att jag förstörde det lilv som du själv byggt upp. Förlåt för att jag inte förstod tidigare att det som är rätt för mig, inte alltid är rätt för andra.
Du har fått mig att inse att jag faktiskt inte vill leva tills jag blir 50, jag vill inte bli en gammal gumma som sitter och tänker tillbaka på tiden som varit. Jag vill vara någon Kevin, någon som andra ser och som andra förstår. Men jag vet att jag själv aldrig kommer att kunna bli något sådant, jag kommer att bli den där gumman om jag inte gör någonting åt saken själv. Ärligt talat är jag mer rädd för att dö som gammal än att se döden i ögonen och mördas. Men jag föredrar nog självmord, det är mer verkligt på något sätt, dessutom är det jag som är döden då, jag väljer döden och jag är den enda som står för konsekvenserna. Du fick mig och det verkar som att du inte kommer att släppa mig förrän den dagen jag dör.
Och än en gång, Kev, förlåt mig för att jag handlade innan jag tänkt efter ordentligt. Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär.
Förlåt
Jag känner en ständig rädsla mot att somna, i sömnen är jag hjälplös och i drömmarna är du överallt. Allt blir till mardrömmar, jag som mördare, såsom jag dödade dig. Jag dödar människor tills jag ser den människa som jag i hemlighet håller kär, han är döende samtidigt som han är mer levande än någonsin. När jag ser efter närmare ser jag att det inte längre är han, han är plötsligt din visningsbild på msn, sen ser jag ingenting annat än dig och du verkar hata mig för det jag gjort emot dig. Du har fått mig att tänka mer än någonsin, inte ens marias famn är helt säker längre, inte ens Maria och Winny tillsammans. När de sover lugnt och jag försöker fokusera på vad jag håller på med ser jag dig hela tiden, eller så avbryts min fokus absurt och du tar över mina tankar, hela mig. Du skrämmer mig Kevin, du skrämmer mig hela tiden. Du får mig att önska att det var jag istället för du, för det känns nästan mer "rätt" ifall det hade varit jag och inte du. Du var inte sådan, jag tror inte det, iallafall inte utav det utav dig som du visade för mig.
Men nu känns det som att jag inte klarar av det längre, det känns som att det är jag som måste dö, för att hitta dig och veta säkert om det verkligen var mitt fel. För det är en fråga som ingen kan svara på, ingen annan än du, vilket är den enda människan som inte går att fråga. Jag är trött på att alla ringer, på att alla försöker fråga mig diskret hur jag mår, men det fungerar inte så. Jag ser igenom dem direkt, ingen bryr sig egentligen, de vill bara inte leva med vetskapen om att en utav deras vänner eller någon de vetat vem det var, tagit sitt liv. Men det är precis vad jag vill just nu Kev, det är precis det. Och ska jag vara ärlig? Ingenting betyder någonting längre, jag orkar inte med någonting och ingenting känns längre viktigt. Den bok jag planerat att skriva om mig själv, den skulle säkert bli publicerad på grund utav min tragiska bakrund. Men vet du? Jag kan inte skriva en bok om mig själv utan att ha med dig, det känns dumt, men du betyder faktiskt någonting väldigt mycket för mig. Du är ju Kevin, killen fylld utav förakt och hat emot världen. Du är Kevin, han som aldrig ville vara en människa.
Förlåt att jag hatade.
Jag var inte sån.
Förlåt.
Jag vet att du inte var sådan, jag vet det och det visste jag tillochmed innan du dog, men saken är den att jag faktiskt känner avsky förmig själv för att jag gjort såhär mot dig. Jag fick dig att visa sig mänsklig, det sista som du ville vara. Det var mitt fel och jag vet om det.
Caspian säger att det inte var mitt fel, men samtidigt håller han med om att du troligtvis gjorde det för att du tillslut visat dig vara mänsklig. Förlåt än en gång, Kev, förlåt för att jag förstörde det lilv som du själv byggt upp. Förlåt för att jag inte förstod tidigare att det som är rätt för mig, inte alltid är rätt för andra.
Du har fått mig att inse att jag faktiskt inte vill leva tills jag blir 50, jag vill inte bli en gammal gumma som sitter och tänker tillbaka på tiden som varit. Jag vill vara någon Kevin, någon som andra ser och som andra förstår. Men jag vet att jag själv aldrig kommer att kunna bli något sådant, jag kommer att bli den där gumman om jag inte gör någonting åt saken själv. Ärligt talat är jag mer rädd för att dö som gammal än att se döden i ögonen och mördas. Men jag föredrar nog självmord, det är mer verkligt på något sätt, dessutom är det jag som är döden då, jag väljer döden och jag är den enda som står för konsekvenserna. Du fick mig och det verkar som att du inte kommer att släppa mig förrän den dagen jag dör.
Och än en gång, Kev, förlåt mig för att jag handlade innan jag tänkt efter ordentligt. Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär.
Förlåt
onsdag 30 januari 2008
All About Kevin
Det finns flera olika sorters människor i världen, de som lever så mycket de kan medans de kan, de som tar dagen som den kommer utan förbestämda beslut, de som inte gör någonting alls och du, du som ansåg att din livsuppgift inte var annat än att studera livet i utbyte mot livet själv.
En människa helt olik alla andra, en människa med en otalad önskan om att slippa vara en människa. Fylld utav förakt och hat mot mänskligheten förklarade du öppet din synpunkt utav andra.
En människa som många andra skull ha tröttnat på för allt det negativa och omänskliga. Jag försökte istället se det mänskliga inom dig, det som egentligen var du, men som du tappert försökte dölja. Du var speciell, annorlunda, unik på ett helt annat sätt än andra.
2007 är förbi, nu är det 2008. Ett nytt år, där alla i början är fyllda av förhoppningar av att detta ska bli ett bättre är än det förra. Även jag trodde det, hoppades det, önskade det. Den första dagen på året skrev jag till dig för första gången, vilket inte verkade vara uppskattat. Dina ord var hårda, jag är en människa, vilka du föraktade. Jag har känslor och vänner. Du var fylld av hat i en önskad ensamhet. Du verkade inte vilja något annat än att hitta någon som skulle förstå dig, vara som dig, leva som dig.
Jag är inte den människan, jag lär aldrig kunna bli den människan heller. Men jag försökte få dig att förstå att människor inte är så hemska som man kan tro, inte lika svaga, viljelösa eller meningslösa.
Du ville inte förstå mig, men jag tror att du faktiskt gjorde det, trots att du gjorde allt för att förvissa mig om att du inte gjorde det. Jag skulle vilja skriva bort hela världen i ord om dig just nu, men det finns inte tillräckligt många ord. Efter första dagen av kontakt med dig visste jag att du var en sådan människa som jag verkligen var tvungen att lära känna, förstå hur du fungerar och få dig att förstå mig och resten utav världen. Du var en utmaning som jag inte visste hur jag skulle hantera. Du letade efter mina svaga punkter, likt en hund på jakt, från första stund. Jag letade efter dina. Jag hittade en utav dina, du hittade några utav mina, du fann Caspian och en utav de som Caspian älskar mest, du fann mina vänner och min kärlek gentemot dem. Du försökte ingenting annat än att vinna mot mig, få mig att ge upp och visa att jag inte klarar någonting, att jag är svag i ensamheten. Jag visade dig att jag inte är rädd för att vara ensam.
Att inte våga vara ensam är en utav människans svagheter, det är en känsla som få klarar av att leva med, det är en känska som många skräms utav, som att dö ensam utan någon som minns vem man är.
Du ville aldrig vara som alla andra, du blev aldrig som alla andra heller. Jag vet inte riktigt när och jag vet inte varför, men jag tror att det faktiskt var mitt fel. Det spelar ingen roll vad andra säger, det var inte jag som såg till att han gjorde det, det var hans beslut, någonting måste ha hänt. Vad ingen tänker på är att man påverkar folk, det du säger och det du gör påverkar någon annan. Jag tror jag påverkade dig, det sista du skrev var faktiskt mänskligt - det som du minst utav allt velat vara.
17.26 skickade Caspian ett sms; "Gissa vad?"
Efter att jag frågat vad, ringde han två minuter senare och förklarade att Kevin, pojken som förklarat för mig att självmord är fegt, men som är det enda utvägen när en människa insett sin tragiska framtid i livet, han av alla faktiskt tagit livet utav sig. Och jag vet inte varför det har påverkat mig så mycket, kanske för att Kevin funnits i mina tankar dygnet runt sedan vi börjat prata, kanske för att jag insett att jag inte kan ge honom en chans att visa sig vara människa, kanske för att jag insåg att det faktiskt kan vara så att det är mitt fel att han dog.
Caspian trodde också att det kunde bero på att han visat sig vara mänsklig, men vem utom jag fick honom att visa sig det? Och just precis då?
Jag hade bestämt mig för att inte ge upp Kevin, men nu finns ingenting kvar att göra. Jag saknar honom, jag saknar en människa som jag inte ens pratat med i en vecka, jag saknar en människa som försökt förklara för mig att han hatade mig - för jag är en människa.
Jag grät när Caspian berättade det, jag grät när jag berättade för Andreas, jag grät på stan i armarna på min bästa kompis fästman, jag grät i armarna på Linda. Grät för att du inte länge finns kvar, grät för att du gjorde det som du själv föraktade, grät för att du hatade så mycket, grät för att jag inte lämnat dig i hatet, grät för att jag fick dig att visa dig mänsklig, grät för att jag kan ha varit din orsak. Alla som läst boken "Vingklippt Ängel" känner igen författaren reaktion när hennes pojkvän tog livet utav sig, själv trodde jag att hon överdrev för att det hela skulle låta bättre. Men när jag stod mitt på stan och såg alla människor leva sina egna liv, precis som om ingenting hade hänt ville jag ingenting annat än att skrika och fråga hur alla kan gå omkring som om ingenting har hänt, Kevin är död men ingen verkar bry sig, Kevin är död men ingen vet om det, Kevin är död och det är få som saknar honom.
Det känns som att ens bästa vän har dött
Det finns knappt några ord kvar, trots att det känns som att jag har miljontals ord kvar att skriva för att det ska kunna kännas rätt.
Nu kan jag inte sluta tänka på dig, jag har insett hur lite jag visste om dig, frågar mig själv och undrar vad du egentligen gillar.
Filmen hemma hos Linda, skulle Kevin tycka om den? Kanske
Chokladglass? - Kanske ihop med salt
Snö? Böcker? Stjärnor? Havet?
Jag vet egentligen ingenting om dig, jag önskar att jag hade fått chansen att lära mig mer, för att på något sätt kunnat förstå dig bättre.
Och som det sista jag skriver vill jag ingenting annat än att faktiskt be om förlåtelse, trots att det visar sig alltför mänskligt och trots att alla försöker få mig att förstå att det faktisk inte är mitt fel.
Förlåt för att jag inte riktigt förstod dig
Förlåt för att jag inte gav upp
Förlåt för att jag försökte få dig att förstå
Förlåt för att jag försökte förstå dig
Förlåt för att jag saknar dig, såsom en människa med känslor saknar en annan människa
En människa helt olik alla andra, en människa med en otalad önskan om att slippa vara en människa. Fylld utav förakt och hat mot mänskligheten förklarade du öppet din synpunkt utav andra.
En människa som många andra skull ha tröttnat på för allt det negativa och omänskliga. Jag försökte istället se det mänskliga inom dig, det som egentligen var du, men som du tappert försökte dölja. Du var speciell, annorlunda, unik på ett helt annat sätt än andra.
2007 är förbi, nu är det 2008. Ett nytt år, där alla i början är fyllda av förhoppningar av att detta ska bli ett bättre är än det förra. Även jag trodde det, hoppades det, önskade det. Den första dagen på året skrev jag till dig för första gången, vilket inte verkade vara uppskattat. Dina ord var hårda, jag är en människa, vilka du föraktade. Jag har känslor och vänner. Du var fylld av hat i en önskad ensamhet. Du verkade inte vilja något annat än att hitta någon som skulle förstå dig, vara som dig, leva som dig.
Jag är inte den människan, jag lär aldrig kunna bli den människan heller. Men jag försökte få dig att förstå att människor inte är så hemska som man kan tro, inte lika svaga, viljelösa eller meningslösa.
Du ville inte förstå mig, men jag tror att du faktiskt gjorde det, trots att du gjorde allt för att förvissa mig om att du inte gjorde det. Jag skulle vilja skriva bort hela världen i ord om dig just nu, men det finns inte tillräckligt många ord. Efter första dagen av kontakt med dig visste jag att du var en sådan människa som jag verkligen var tvungen att lära känna, förstå hur du fungerar och få dig att förstå mig och resten utav världen. Du var en utmaning som jag inte visste hur jag skulle hantera. Du letade efter mina svaga punkter, likt en hund på jakt, från första stund. Jag letade efter dina. Jag hittade en utav dina, du hittade några utav mina, du fann Caspian och en utav de som Caspian älskar mest, du fann mina vänner och min kärlek gentemot dem. Du försökte ingenting annat än att vinna mot mig, få mig att ge upp och visa att jag inte klarar någonting, att jag är svag i ensamheten. Jag visade dig att jag inte är rädd för att vara ensam.
Att inte våga vara ensam är en utav människans svagheter, det är en känsla som få klarar av att leva med, det är en känska som många skräms utav, som att dö ensam utan någon som minns vem man är.
Du ville aldrig vara som alla andra, du blev aldrig som alla andra heller. Jag vet inte riktigt när och jag vet inte varför, men jag tror att det faktiskt var mitt fel. Det spelar ingen roll vad andra säger, det var inte jag som såg till att han gjorde det, det var hans beslut, någonting måste ha hänt. Vad ingen tänker på är att man påverkar folk, det du säger och det du gör påverkar någon annan. Jag tror jag påverkade dig, det sista du skrev var faktiskt mänskligt - det som du minst utav allt velat vara.
17.26 skickade Caspian ett sms; "Gissa vad?"
Efter att jag frågat vad, ringde han två minuter senare och förklarade att Kevin, pojken som förklarat för mig att självmord är fegt, men som är det enda utvägen när en människa insett sin tragiska framtid i livet, han av alla faktiskt tagit livet utav sig. Och jag vet inte varför det har påverkat mig så mycket, kanske för att Kevin funnits i mina tankar dygnet runt sedan vi börjat prata, kanske för att jag insett att jag inte kan ge honom en chans att visa sig vara människa, kanske för att jag insåg att det faktiskt kan vara så att det är mitt fel att han dog.
Caspian trodde också att det kunde bero på att han visat sig vara mänsklig, men vem utom jag fick honom att visa sig det? Och just precis då?
Jag hade bestämt mig för att inte ge upp Kevin, men nu finns ingenting kvar att göra. Jag saknar honom, jag saknar en människa som jag inte ens pratat med i en vecka, jag saknar en människa som försökt förklara för mig att han hatade mig - för jag är en människa.
Jag grät när Caspian berättade det, jag grät när jag berättade för Andreas, jag grät på stan i armarna på min bästa kompis fästman, jag grät i armarna på Linda. Grät för att du inte länge finns kvar, grät för att du gjorde det som du själv föraktade, grät för att du hatade så mycket, grät för att jag inte lämnat dig i hatet, grät för att jag fick dig att visa dig mänsklig, grät för att jag kan ha varit din orsak. Alla som läst boken "Vingklippt Ängel" känner igen författaren reaktion när hennes pojkvän tog livet utav sig, själv trodde jag att hon överdrev för att det hela skulle låta bättre. Men när jag stod mitt på stan och såg alla människor leva sina egna liv, precis som om ingenting hade hänt ville jag ingenting annat än att skrika och fråga hur alla kan gå omkring som om ingenting har hänt, Kevin är död men ingen verkar bry sig, Kevin är död men ingen vet om det, Kevin är död och det är få som saknar honom.
Det känns som att ens bästa vän har dött
Det finns knappt några ord kvar, trots att det känns som att jag har miljontals ord kvar att skriva för att det ska kunna kännas rätt.
Nu kan jag inte sluta tänka på dig, jag har insett hur lite jag visste om dig, frågar mig själv och undrar vad du egentligen gillar.
Filmen hemma hos Linda, skulle Kevin tycka om den? Kanske
Chokladglass? - Kanske ihop med salt
Snö? Böcker? Stjärnor? Havet?
Jag vet egentligen ingenting om dig, jag önskar att jag hade fått chansen att lära mig mer, för att på något sätt kunnat förstå dig bättre.
Och som det sista jag skriver vill jag ingenting annat än att faktiskt be om förlåtelse, trots att det visar sig alltför mänskligt och trots att alla försöker få mig att förstå att det faktisk inte är mitt fel.
Förlåt för att jag inte riktigt förstod dig
Förlåt för att jag inte gav upp
Förlåt för att jag försökte få dig att förstå
Förlåt för att jag försökte förstå dig
Förlåt för att jag saknar dig, såsom en människa med känslor saknar en annan människa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)